Gökotta

Sånt här gör mig fuktig i ögonen. Ett litet frö som sätts i jord och blir till detta, en späd liten planta och efter några veckor kan bli till den mest fantastiska, krispiga spänstiga, kryddiga fänkålen. Att sen få ta hand om denna i kombination med andra råvaror eller som en stolt solitär på tallriken, de är något som får mig varm ända in i själen.

Med tanke på hur mycket jag skriver om min odling, bland annat på min instagram, kan man tro att jag odlat i alla år, men OBS så är inte fallet. Jag är svingrön, hehe grön. Jag började odla för två år sen, men föll pladask. Dock gör jag allt till 110 % och lämnar inget till slumpen, med det sagt har jag alltså läst allt jag kunnat och tagit reda på varför fänkålen går i blom (som på bilden nedan), istället för att bli riktigt fet och krispig, varför bladen krullar sig på tomaten och chilin tappar blommor, varför jorden inte måste vara så där bekvämt svart och jämn som i köpesäcken.

Jag går på nitar och lär mig hela tiden. Oroar mig ständigt över varför bladen blivit så gula och om det är för varmt eller för kallt. Om balansen mellan kväve o fosfor är bra. Kanske har jag vattnat för mycket? Jag är en riktigt hönsmamma vad gäller mina plantor. Men kul är det och jag dagdrömmer om min stora odling som ska delas med andra för att fler ska få smaka på och njuta av dessa orimligt fina grödor. Grödor som inte färdats i dygn innan de hamnar i handen på konsumenten. Grödor som inte, med hjälp av konstgödsel och besprutning, växer på bekostnad av miljön.

Grönkålshav, vackert så knäna sviktar och hjärtat slår ett extra slag.

Ses i ottan!

Göken!

Idag var dagen DET, jag fick gulla med min alldeles egna vita Caprin. Du ludna och fina, Caprin. Den har legat och göttat sig i en luftfylld påse i fem veckor för att få den där perfekta luftfuktigheten som de små mögelhjältarna önskar för att växa o gro. Och som dom har grott och göttat sig. Alldeles luden och fin var den, precis som jag önskade. Inte ens en tillstymmelse av annan tillväxt.

Att göra ost är ett hantverk som verkligen kräver förståelse för vad som sker både kemiskt och mikrobiologiskt. Det krävs millimeternoga passning med tid, temperatur, pH och levande bakterier. Allt detta gör att mjölken som råvara går att forma till precis den ost en önskar. Säkert är det just därför jag drömmer om mitt egna lilla mejeri, det där med nördig mikrobiologi och kemi väcker ju den frågvisa femåringen inom mig. Jag vill verkligen veta i detalj varför det blir som det blir.

Min Caprin är ju vit och fin, men dessa kan ibland lagras i källare och då växer ofta, förutom det vita camembertmöglet som syns på min ost, vildmögel som ger mer svarta toner och ibland klara färger. På Orranäs Mejeri, där jag på en kurs gjorde osten, hade de en fantastisk källarlagrad Caprin med klar gul färg i möglet. Den osten var inget man skojar bort!

Överst till vänster skymtar det gula möglet på den källarlagrade caprinen. Helt fantastiskt! Med mig köpte jag också en koost, den som ljuvligt rinner ur sitt skal. En vit caprin och en getsalami. En salami med smak av get och den där perfekta syrligheten. Salami är förövrigt en favorit här hemma. Några skivor kan lyfta vilken rätt som helst, en umami med syra och karaktär som kan bryta av och tala för sig.

Där vid hagen kunde jag ägnat hela eftermiddagen, bara stå och beundra dessa fantastiskt roliga små djur. Små killingar som klättrar på allt det kan hitta och susar fram och tillbaka mellan mammorna.

Ses i ottan!

Göken!

Jag har två hundar som är väl värda att nämnas med tanke på att dom fullkomligt äger mig och styr all min vakna (och sovande) tid. Det är två halvvilda (läs helvilda) individer jag låtit blomma ut lite väl mycket i sina spretiga personligheter. Jag är inte den där dog whisperern som jag önskar, den som lägger spår varje söndag, gör nosework på torsdagar och tränar platsliggande medan pastan kokar. Våra hundar sitter ibland med till bords på varsin stol, ligger ofta på oss i soffan, tar smakprov i odlingen och jagar stackars kaniner i skogen (utan kommando då).

Valle, eller Waldemar som han egentligen heter är en weimaraner, en sån grå, ståtligt snygg hund man hittar i reklamen för en fräsig SUV (Sån enorm stadsbil som är minimal inuti, men ser ut som att den sväljer en hel kennel). Men tro mig, bakom den där ståtligheten hos hunden i SUV-reklamen vilar en förbannelse som drabbar den som vill ha en vacker och personlig hund i sitt liv. Googla memes och weimaraner, det säger allt.

Valle testar det här med att åka kommunalt. -Kul ändå!

Han må vara en räv, ja han har inte bara en räv bakom örat, han är en slug räv ända in i själen, men jag älskar honom villkorslöst. Han är verkligen den mest kärleksfulla, roligaste och konstigaste hund jag mött.

Som tur är finns Polisen Pollan som kan styra upp svinigheterna. Pollan bär en skepnad av fluffig statshund. Bakom den fluffiga pälsen finns en terrier med vilja som en oxe. Hon ser helst att ingen går på promenad i nordöstra skåde pga att hon har utsett området till hennes rike. Hon snor också mat om man vänder ryggen till och hon kan om hon vill klämma sig ut genom hundgården. Pollan är vår dröm, och jag kan bli tårögd bara av att titta på henne.

Ses i ottan!

Förutom att jag gillar att äta mat jag odlat själv, vilket kan uppfattas rätt PK, bör också tilläggas att jag ibland äter chips till middag! Med ett stort glas vin till (OBS, viktigt!)

Ses i ottan!