Grön jordnötshummus med lime

Göken!

Jag slog just mig själv i hummusarnas höjder.

Enligt min mening ska det inte vara så krångligt att göra mat, därför slänger jag i lite vad som finns hemma för stunden och måttar sällan. Vad gäller hummusen, ner med allt i mixern och kör. Smaka sen av med kryddor. Just idag har jag gallrat morötterna, därför fick de bli:

En grön jordnötshummus med lime. I denna ljuva samsas:

1 paket kikärtor
1 näve späd morotsblast
ca 1 msk sesamolja
ca 1/2 dl rapsolja
ca 1/2 dl olivolja
En rejäl (läs två maxade) matsked jordnötssmör
1 vitlöksklyfta
En skvätt limejuice
Spiskummin
Chili
Salt (fega inte, mycket fett kräver mycket salt)

Som sagt, allt tillsammans rätt ner i mixern. Om hummusen känns lite torr, mer olja.

Kombon morotsblast, jordnötter, sesamolja och lite frisk lime var top!

En burk hummus i kylen är den perfekta snabbmellisen. I farten, mellan ensilageskottning och spenatskörd, går det snabbt att bre ett mastodontlager på en knäckemacka. Mängden fett och protein är rena energikicken mellan måltiderna. Med ett fysiskt krävande jobb i högt tempo är det viktigt att hitta enkla sätt för att fylla på förrådet. Ladda gunsen så att säga!

Ses i ottan!

Att grilla mitt hjärtas hjärtsallad

Göken!

Jösses, i 8 dagar, ca 32 gånger om dagen har jag skjutit undan tanken på att skriva något fyndigt här. Anledning är att jag förra veckan la upp mitt examensarbete på slutseminarium, ägnade helgen åt att fira och för att sen bränna av min första vecka på nya jobbet. Hela härligheten i ett hejdundrande tempo. Jag har alltså firat examen utan att officiellt tagit examen, fullt rimligt om man gillar att fira!

foto: Jörgen Mikkelsen

När jag igår tänkte att imorrn, då är tiden inne, då ska jag göra det. Såklart är idag dagen när jävulens alla gastar svärmar som mörka moln över mig. Jag är arg, så arg på allt. Gråten i halsen pga dålig mottagning här ute i skogen, samtalen bryts non stop, även för att grädden var slut till mina söndagspannkakor. Ja, alltså det har varit otaliga I-landsproblem som satt krokben för min sköna lediga söndag!

Men! Jag har just städat huset i full affektion (verkligen full affektion, t.o.m flyttat upp de där påsarna som i veckor väntat på att ta sig upp för trappen och in på vinden) och de värsta mörka molnen har just seglat förbi, de kommer kanske igen, men just nu är det lugnt i lägret, solen skiner och fåglarna kvittrar.

Därför tänkte jag tipsa om något så vacker och gott som en grillad hjärtsallad, som jag såklart odlat och skördat själv (PK, PK, PK).

Little Gem eller Hjärtsallad som den också kallas är en mindre Romansallad där enbart hjärtat av salladen används. Jag använder hela salladen, men i butik säljs ofta salladen avskalad och som enbart ett fast litet hjärta, därav namnet hjärtsallad. Little gem är dessutom en kulturarvssort, från 1870-talet som är värd att lyfta till skyarna! En lyxsallad som också är perfekt att plocka av bladen på och använda som små skålar till fingerfood för allt möjligt gottit i. Som en liten räkceviche, skagen, lax eller kanske en jordnötshummus med rostade vitlökskrutonger på.

Men den passar också utmärkt att grilla. Ja, på just denna bild steker jag den, men mitt tips är att grilla den pga säsong. Allt ska grillas så här års, såklart, jag själv grillar dock aldrig.

Dela den på längden, på med olja, citron, ev. lite chili, salt och peppar och fräs den på grillen (eller i stekpannan uppenbarligen) till den fått färg. Det är en hit! Smaken av sallad får en djupare sötma och lite bittra toner. Eventuellt om du känner för riktigt lyx i tillvaron, kan du strö på lite rostade frön , solros eller sesam, gärna svarta då. Både gott och snyggt!

OM du har en ko hemma och du vill plocka av yttre bladen för en look av en äkta hjärtsallad, á la butik. Då kan du fodra din ko med den. Tänk turbofarten du får gödsel till din nästa sallad du ska skörda, som du kan mata kon med, som sen ger dig gödsel igen! Vilket kretslopp!

Låt mig förresten presentera the lady of the ladies, Scharrie, hon är chefen av eliten (mjölkkorna alltså). Bestämmer det mesta faktiskt! Som en riktigt kvinna ska göra. En av mina favorttanter, full av integritet och självständighet.

Ses i ottan!

Kålrotens sista suck

Göken!

Jag vet att kålrot inte är vad man vill ha nu när sommaren intensivt dansat in med full kraft. Men sanningen är att för mig som äter efter vad som finns på gården är det fortfarande lagrade rotfrukter som pockar på förädling. Bladgrönt finns det gott om men innan bönor, betor, blomkål, broccoli osv. tittat fram är det fortfarande kålrot och rotselleri, förvarade från förra säsongens som kräver sin stund för att lyftas.

Att helbaka kålrot känns som ett evighetsprojekt. Tre timmar i ugn liksom, vem planerar ens sin middag tre timmar innan. Inte jag.

Därför bakar jag min kålrot i mikron, för att sen sätta sista finishen i ugnen. MICRON, big NO, NO tänker du. Jag tänker SNABBT OCH SMIDIGT.
Jag skrubbar kålroten noggrant och lägger den sen i en skål med en skvätt vatten i botten (ca 1 dl) och kör den i mikron på 20 minuter. Kålroten ska bli genombakad, testa med en sticka om den är mjuk rakt igenom, annars in i några minuter igen.

Sen kommer finliret. Medan kålroten bakas i mikron brukar jag gotta ihop smör med lite örter, exempelvis gräslök och persilja eller vad som finns hemma. Sen i med riven vitlök, salt (mycket!) och peppar och en skvätt vitvinsvinäger (fett och syra är mina bästa vänner). Jag blandar smöret tills det är mjukt och smidigt sen smetar jag in kålroten med ett rejält lager.

Ugnen på full fräs (typ 275) och in med kålroten i 10-15 min. Om det är tillräckligt varmt och tillräckligt mycket salt i smöret kommer de bli en saltbakad yta som frasar så där härligt.

Vem älskar inte en gyllengul kålrot med krispigt saltbombat skal!

Ses i ottan!

Att se saker gro

Göken!

 

Sånt här gör mig fuktig i ögonen. Ett litet frö som sätts i jord och blir till detta, en späd liten planta och efter några veckor kan bli till den mest fantastiska, krispiga spänstiga, kryddiga fänkålen. Att sen få ta hand om denna i kombination med andra råvaror eller som en stolt solitär på tallriken, de är något som får mig varm ända in i själen.

Med tanke på hur mycket jag skriver om min odling, bland annat på min instagram, kan man tro att jag odlat i alla år, men OBS så är inte fallet. Jag är svingrön, hehe grön. Jag började odla för två år sen, men föll pladask. Dock gör jag allt till 110 % och lämnar inget till slumpen, med det sagt har jag alltså läst allt jag kunnat och tagit reda på varför fänkålen går i blom (som på bilden nedan), istället för att bli riktigt fet och krispig, varför bladen krullar sig på tomaten och chilin tappar blommor, varför jorden inte måste vara så där bekvämt svart och jämn som i köpesäcken.

Jag går på nitar och lär mig hela tiden. Oroar mig ständigt över varför bladen blivit så gula och om det är för varmt eller för kallt. Om balansen mellan kväve o fosfor är bra. Kanske har jag vattnat för mycket? Jag är en riktigt hönsmamma vad gäller mina plantor. Men kul är det och jag dagdrömmer om min stora odling som ska delas med andra för att fler ska få smaka på och njuta av dessa orimligt fina grödor. Grödor som inte färdats i dygn innan de hamnar i handen på konsumenten. Grödor som inte, med hjälp av konstgödsel och besprutning, växer på bekostnad av miljön.

Grönkålshav, vackert så knäna sviktar och hjärtat slår ett extra slag.

Ses i ottan!

Ja, det ÄR så lätt

Göken!

Update!
Dag 4 och det bubblar lite behagligt från mina syrade juveler.

Det är alltså lika enkelt som ja sa. Ner med de du gillar i en burk, släng på saltlake o kör. De naturliga bakterierna gillar miljön och processen kommer göra att cellerna i det du lägger in på ett magiskt vis behåller sin krispighet.

Syntolkning förutom själva burken med juveler: 1. Bilen vädrar pga att jag hämtade hem koskit idag. Henke kommer hem imorgon, tänkte inte berätta. 2. Ja det är sveriges största fågelbajs på rutan.

Ses i ottan!

Ost är inget man skojar bort

Göken!

Idag var dagen DET, jag fick gulla med min alldeles egna vita Caprin. Du ludna och fina, Caprin. Den har legat och göttat sig i en luftfylld påse i fem veckor för att få den där perfekta luftfuktigheten som de små mögelhjältarna önskar för att växa o gro. Och som dom har grott och göttat sig. Alldeles luden och fin var den, precis som jag önskade. Inte ens en tillstymmelse av annan tillväxt.

Att göra ost är ett hantverk som verkligen kräver förståelse för vad som sker både kemiskt och mikrobiologiskt. Det krävs millimeternoga passning med tid, temperatur, pH och levande bakterier. Allt detta gör att mjölken som råvara går att forma till precis den ost en önskar. Säkert är det just därför jag drömmer om mitt egna lilla mejeri, det där med nördig mikrobiologi och kemi väcker ju den frågvisa femåringen inom mig. Jag vill verkligen veta i detalj varför det blir som det blir.

Min Caprin är ju vit och fin, men dessa kan ibland lagras i källare och då växer ofta, förutom det vita camembertmöglet som syns på min ost, vildmögel som ger mer svarta toner och ibland klara färger. På Orranäs Mejeri, där jag på en kurs gjorde osten, hade de en fantastisk källarlagrad Caprin med klar gul färg i möglet. Den osten var inget man skojar bort!

Överst till vänster skymtar det gula möglet på den källarlagrade caprinen. Helt fantastiskt! Med mig köpte jag också en koost, den som ljuvligt rinner ur sitt skal. En vit caprin och en getsalami. En salami med smak av get och den där perfekta syrligheten. Salami är förövrigt en favorit här hemma. Några skivor kan lyfta vilken rätt som helst, en umami med syra och karaktär som kan bryta av och tala för sig.

Där vid hagen kunde jag ägnat hela eftermiddagen, bara stå och beundra dessa fantastiskt roliga små djur. Små killingar som klättrar på allt det kan hitta och susar fram och tillbaka mellan mammorna.

Ses i ottan!

Syrad gräslöksblomster

Göken!

Nu var det dags att klippa ner gräslöken igeeen. Det växer och gror i den här värmen! Jag vägrar som vanligt att kasta saker. Ner i en vas för att förlänga lidandet, för ja jag fattar att jag inte kommer göra färskost, kryddsmör och sallad på den här famnen med gräslök.

Tanken slog mig att varför inte syra de allra ljuvligaste juvelerna för att förlänga hållbarheten till max. Sagt (tänkt) och gjort..

La blommorna i en glasburk.

Gjorde saltlake på kokat vatten med jodfritt salt som fick svalna till rumstemperatur.
–>1 msk jodfritt salt per liter vatten. (den magiska saltlaken som kan hjälpa till att syra det mesta som gurka, morot, lök, betor, egentligen typ allt tänker jag)

Sen hällde jag saltlaken på blommorna och stängde locket.

Den ska nu få stå i rumstemperatur 5-7 dagar och förhoppningsvis börjar det pysa och puttra lite. Då vet jag att den är alive and kicking. Kanske behöver den någon vecka till i kylen för att smakerna ska träda fram. Vad gäller syrat blir det oftast bättre med tiden.

ELLER så blir det skit, har ju aldrig testat att syra blommor innan. Den som lever får se helt enkelt!

Tänk ändå att det är naturligt levande mikroorganismer som finns på grönsakerna, som börjar växa och gro när vi stänger locket och ger dom den miljö de gillar. Tack till dom säger jag, både gott och bra för vårt eviga liv (hälsan alltså).

Fortsättning följer.

Ses i ottan!

Kombucha ger evigt liv (inte sant, men nära på)

Göken!

Idag är det dags att sila sista omgången kombucha. Kombucha är fermenterat te med probiotisk effekt på vår tarm. Det är alltså bakterier som vid tillräcklig intag bildar en skyddande film i vår tarm, som kan stå emot eventuella trista bakterier som vi av någon anledning fått i oss. En välmående tarmflora ska enligt aktuell forskning ha en mängd hälsofördelar som exempelvis stabilare blodsocker, stärkt immunförsvaret och postitiv påverkan på stress och depression. Inte dålig dryck tänker jag.

I min egen mening är den köpta kombuchan inte alls så god. Ofta upplever jag den alldeles för stickig, smaklös och framförallt väldigt dyr. Det är inte svårt att göra sin egen kombucha och så fort rutinen är inne kan man göra det samtidigt som maten ska lagas, eller hunden ska träna platsliggande, källsorteringen ska tömmas, chipsen ska hets-ätas (jo det går att göra samtidigt, jag har testat) eller odlingen ska vattnas, ja ni fattar det går snabbt och är inte svårt.

Steg ett är att skaffa sig en scoby. Det är en geléig svampliknande cellulosa- sak som bildats av de mycket flitiga bakterier och jästorganismer som finns i kombucha.

Det går att köpa scoby, eller så gör du en egen. Då köper du helt enkelt en kombucha från affärn (OBS den måste vara opastöriserad och stå i kylen i butiken annars är den död, ungefär lika levande som en flaska loka, porlande men inget mer). Sen häller du upp kombuchan i en glasburk och sätter en handduk, bit gardin eller liknande över och fäster med en gummisnodd. Sen ställer du burken i rumstemperatur i 2-4 veckor. Sakta men säkert sker en kolonibildning av bakterier och jäst och ett geléaktigt lock växer på kombuchan. Det är vår vän scoby som växer där. När scobyn växt till sig till några millimeter kan du brygga din egen kombucha från scratch!

Jag använder alltid stora glasburkar eller cylindervasar till min kombuchabryggning.

Koka upp ca 6-8 dl vatten, lägg i två ekologiska tepåsar av någon sort du gillar (bör vara ekologiskt pga pesticidrester i konventionellt te som kan döda bakterierna i scobyn).

Låt teet dra ca en kvart och blanda i ca 0,75 dl socker. (För dig som fruktar socker äter bakterierna i scobyn upp sockret och som tack för det goda, fermenterar de teet åt oss. Win, win!)

Låt det sötade teet svalna till max 25 grader. Sen kan du hälla i scobyn och resterna av den köpta kombuchan.

Ställ burken i rumstemperatur i 7 – 10 dagar, smaka av när du tycker att balansen mellan sötma och syra är lagom för dig. Ju längre tiden går desto mer näring från sockret hinner jäst och bakterier fermentera och kombuchan får mer karaktär av vinäger.

Sila sen av och håll på flaskor eller burkar, spara scobyn och nån deciliter till nästa bryggning.

Troligtvis har det växt en babyscoby intill din första scoby och du kan nu göra dubbel bryggning nästa gång. Eller göra en fin present till en vän! Tänk en fin flaska med kombucha och en burk med en scoby i gåbort-present. Vilken hipster som helst hade blivit glad! Även hälsonörden som inte fått arslet ur vagnen att göra sin första sats kombucha än. För det är lite så, har man väl kommit igång så är den där friska, porlande smaken beroendeframkallande. Jag har själv varit utan kombucha i en vecka nu. Ska nu ta en lunch i solen, med ett glas nysilad kombucha och njuta av att examensarbetet är inskickat.

Min första lediga lördag på flera veckor utan tusen måsten och utan tio vetenskapliga artiklar som ska sammanfattas. Värt att fira med ett glas vin och lite ost till kvällen också. Det är ju mitt måtto i livet:
Balans på grejerna!

Ses i ottan!

Medstjälparna

Göken!

Jag har två hundar som är väl värda att nämnas med tanke på att dom fullkomligt äger mig och styr all min vakna (och sovande) tid. Det är två halvvilda (läs helvilda) individer jag låtit blomma ut lite väl mycket i sina spretiga personligheter. Jag är inte den där dog whisperern som jag önskar, den som lägger spår varje söndag, gör nosework på torsdagar och tränar platsliggande medan pastan kokar. Våra hundar sitter ibland med till bords på varsin stol, ligger ofta på oss i soffan, tar smakprov i odlingen och jagar stackars kaniner i skogen (utan kommando då).

Valle, eller Waldemar som han egentligen heter är en weimaraner, en sån grå, ståtligt snygg hund man hittar i reklamen för en fräsig SUV (Sån enorm stadsbil som är minimal inuti, men ser ut som att den sväljer en hel kennel). Men tro mig, bakom den där ståtligheten hos hunden i SUV-reklamen vilar en förbannelse som drabbar den som vill ha en vacker och personlig hund i sitt liv. Googla memes och weimaraner, det säger allt.

Valle testar det här med att åka kommunalt. -Kul ändå!

Han må vara en räv, ja han har inte bara en räv bakom örat, han är en slug räv ända in i själen, men jag älskar honom villkorslöst. Han är verkligen den mest kärleksfulla, roligaste och konstigaste hund jag mött.

Som tur är finns Polisen Pollan som kan styra upp svinigheterna. Pollan bär en skepnad av fluffig statshund. Bakom den fluffiga pälsen finns en terrier med vilja som en oxe. Hon ser helst att ingen går på promenad i nordöstra skåde pga att hon har utsett området till hennes rike. Hon snor också mat om man vänder ryggen till och hon kan om hon vill klämma sig ut genom hundgården. Pollan är vår dröm, och jag kan bli tårögd bara av att titta på henne.

Ses i ottan!

En koälskande nörd

Göken!

Det här är något nytt och lite spontant oplanerat för mig. Jag menar vem är jag att skriva och dela med mig av mig själv. Jag är inte riktigt den som intar en fräsig brunch med gröna juicer och skålar med bubbel i glaset. Jag är inte heller den som visar mina outfits och inspirerar folk till ett snyggt liv. Jag är inte heller den som reser till värmen och tar en bild med bruna ben och en drink i solnedgången. Jag är verkligen inte den personen.

Vem är jag då och vad tänker jag med det här? Jag är snarare den med vita ben som gärna klafsar i koskit med mina enorma gummistövlar och skålar färsk mjölk med korna. Kan hända att jag också skålar en och annan kombucha, och då med några få som jag tycker väldigt mycket om, för större sällskap är inte riktigt min grej. Stirriga saker gillar jag inte alls. Jag är som en ko faktiskt, lugn och stabil, gillar rutiner och min trygga flock.

Jag älskar mat, inte så mycket det där färdiga som en blir serverad på restaurang och inte har något direkt koppling till. Snarare tycker jag om det där djupt nördiga i att förstå vad som händer när ostmassan stelnar av enzymerna i löpet, och vad som sker när syrningskulturen tillsätts i mjölken eller vad för levande organismer som fermenterar kålen när jag stänger locket på kimchin. Jag tycker också att det är något självförverkligande att odla min egen mat, att själv mjölka och sen göra yoghurt på mjölken.

Jag älskar att vara ute i naturen och får ett totalt inre ras av tvång att sitta stilla inomhus i fler timmar. Det var lite det som hände för ett år sedan när jag fick mitt fräsiga jobb på ett kontor. En tjänst över sommaren som jag inte alls var behörig till och var uppåt skyarna stolt över. Ett riktigt jobb! Fick klä mig snyggt o fräscht varje dag, gärna i kontorsbyxor och blus då, eget kontor, niofika och åtta timmar framför datorn bland excelark, siffror och pärmar. Utmanande och lärorik men känslan var totalt ohållbar!

Sen bestämde jag mig, min praktik under sista året på Gastronomiprogrammet skulle bli något helt annat. Tänkte efter rejält, vad gillar jag? vad mår jag bra av? Vad får mig sådär löjligt pirrig i magen. Jo levande ting som djur, växter och odling. När det frodas och växer och när jag får förädla min egna mat. Jag sökte mig till en gård med grönsaksodling och andelsjordbruk som jag inte visste mycket om men tänkte att där kan jag testa något nytt.

Nu har jag varit där över ett halvår och lever ett liv jag inte visste att jag drömt om. Om drygt en vecka börjar jobba heltid på gården. Jag kommer att odla, skörda, mjölka, fodra, slita och försöka lära mig precis allt jag kan om allt från grönkål till gödsel. Blir totalt pirrig av förväntan när jag tänker på att jag ska få göra detta på heltid. Jag går in i en ny period i livet, strävan framåt mot något nytt men som i relation till samhällets normer är bakåtsträvande. Det känns inom mig att producera mat med omtanke för både djur, jordar och människor verkligen är meningsfullt.

Förutom att jag gillar att äta mat jag odlat själv, vilket kan uppfattas rätt PK, bör också tilläggas att jag ibland äter chips till middag! Med ett stort glas vin till (OBS, viktigt!)

Ses i ottan!