Afrodisiak, nej tack

I min sinnliga, sofistikerade värld sörplar jag glatt i mig ostron.

Dessa mollusker som är höjden av dekadens och sexighet. Ett afrodisiakum och en statussymbol.

I den perfekta världen skulle jag älska ostron. Jag menar, jag är som klippt och skuren för att sippa champagne o dela ett dussin ostron med en sexig man med tvivelaktig karaktär.

I själva verket håller jag på att kräkas nästan varje gång jag provar. Det går bara inte. Det är något med den där havssmaken som bara får det att vända sig i magen.

Det kan ha att göra med att jag var så extremt bakfull första gången jag provade…. jag svalde och svalde, men det där jäkla ostronet ville liksom inte alls slinka ner.

Nu har jag dock bestämt mig för att jag ska lära mig tycka om dom. Sista gången jag provade var det riktigt gott… tror att det kan ha att göra med omgivningen. Cliffs Edge i LA en underbar restaurant i Silver Lake. Vi satt i trädgården, vid ett långbord och mina bordsherrar, en fransk/amerikansk fotograf och en sockersöt, långhårig blond ,svensk entreprenör hejade på mig när jag till min stora lycka slurpade i mig 2 små ,goda ostron.

Sålunda är det dags att bli vuxen!                                                                                                 Paris, se upp! Snart sitter jag på en bistro där med en ostronplateu, en flaska champagne och en sexig kavaljer.

En episk middag i Los Angeles. Och ja, jag har långt hår…

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *